Ja måste säga att jag verkligen funderar på den här rollen jag har som uppfödare. Hmm är det värt allt jag lägger ner på det, känns inte riktigt så med den knappa responsen jag får för det.. Visserligen är jag inte den som föder upp flest valpar eller åker på flest utställningar, men jag är väldigt intresserad av det jag gör, säger aldrig något som jag inte vet något om. Men av någon anledning känns trösten klen....mycket jag vill och mycket jag ska. Men kanske inte alls som planerat, finns en gräns för hur roligt jag kan tycka saker är utan respons!

Lever ett enkelt liv med barn, gubbe, hus o hundar. Jobbar en massa och älskar mitt jobb! Kanske ska man bara vara glad? Och det är jag speciellt vid tillfälle så som när barnen kommer springande med ett leende på dagis och skriker MAMMA, att mötas av två underbara hundar som nästan river ner en av glädje när jag kommer hem eller när Jens ger mig den där kramen som bara han vet att jag behövde just då! Jag älskar vårt hus och ja jag är en riktig hemma-gris, längtar hem innan jag kommit iväg, men ibland hade det bara varit så skönt och självförtroendehöjande att få det där extra som uppfödare också.

Skitsnacket går runt, runt och runt! Det är helt uppenbart att jag måste hålla mig på min kant för att inte stöta mig med någon. Jag är en ganska social person men i dessa lägen väljer jag heller att vara "själv", inte lätt att veta hur man ska föra sig när vissa bara hälsar ibland, andra låtsas inte om en, andra gratulerar, ja och vissa "viskar" så högt att man måste vara döv för att inte höra....suck! Detta gör ju att jag absolut tvivlar på mig själv! Hundfolk är ett märkligt folk!

Misstolka mig rätt, mitt liv är bra just som det är, kanske är det jag som måste dra ner på mina förväntningar, ja att folk uppskattar det man gör är visst ingen självklarhet!

// Ulrika